Och alla som är för räcker upp handen
Idag var en sån där dag som jag inte är helt tillfreds med.
Till att börja med var det tenta dag, det vill säga klockan 07.05 imorse traskade Ida, AK, Martin och jag ner till universitetet för att storma tentasalen... eller ja, vänta utanför tills de öppnade i alla fall... och resten flöt på ganska smidigt. Jag satte mig längst ner i salen för att inte bli frestad att snegla på närsittande klasskamrater, inte för att se deras resultat, men för att jag inbillat mig att folk runtom mig är smartare och kan mer och att jag kan få ideer genom att titta på dem. Eller att jag bara tycker det är bekvämare att låta blicken ligga på folk jag känner medan jag blir helt blankt och inte ser ett skit även om jag tittar.
Hur som helst, för den som undrar så skrev jag en liten uppsats på samtliga frågor så jag borde - tycker man - ha kammat hem ett poäng per fråga i alla fall, vilket är gränsen för godkänt. 11 poäng, av 22 möjliga, max två poäng per delfråga. Tre större frågor. Jag var faktiskt rätt lugn både inför och efter tentan, så jag vet inte. Satsa på omtentan om jag skulle behöva den?
Däremot efteråt. Tydligen hade jag en hel del spänningar - eller så fick jag dem - för när vi samlades lite nedanför tentasalen (de i TePe som gått före väntade in resten) i cafeterian började vi oundvikligen prata om vad de andra hade svarat på frågorna - världens mest korkade grej egentligen för alla får ångest för vad de inte skrivit som "alla" andra har skrivit fast bara en eller två andra har skrivit det och det lika gärna kan vara fel eller ens eget är helt rätt OCKSÅ - och under en av diskussionerna fick jag för mig att våga svara på vad en av frågorna hade handlat om och fick genast en (bildlig) örfil och ett skarpt tillrättavisande (det här är ett varningstecken för min del, när jag börjat uppleva saker såhär när jag misstänker att det inte alls var så det var tänkt att låta). Hur som helst bestämdes det att vi som hade tid skulle ner till Kåren tvåhundra meter bort och äta och dricka gott, något jag redan då visste att jag inte hade råd med och därmed redan bestämt mig för att bara vara med som sällskap.
När vi kom ner till Kåren... jag fick en sån snedvridning i hjärnan så det är inte sant. Medan folk beställde och jag hörde röster och frågor från allihop, mellan varandra, fick jag bara för mig att jag inte hade där att göra för folk vill ändå inte vara i närheten av mig. Jag är ju ändå bara ett bihang, ett irriterande sådant också. Samtidigt var jag fullt medveten om att jag VAR hungrig och då jag själv inte hade råd, bestämt inte ville låna pengar eller för den delen egentligen då ville sitta och titta på folk som äter så bestämde jag mig för att gå hem.
Det var väl smart, men jag var rätt medveten om vad som skulle hända. Nästan omedelbart på vägen hem började jag fundera på mitt värde i andras ögon, tack och lov inte på samma sätt som för fyra-fem år sedan, och även om jag bara lät det flyga genom medvetanden, vetandes att det skulle gå över så snart jag antingen ätit eller sovit så... nej, det är inte roligt att umgås med såna tankar.
Så jag vart och handlade, och diskade, och pluggade i... tio minuter... till nästa veckas seminar. Sen hamnade jag framför TV'spel, och vid det laget hade jag på egen hand försänkt mig i något dvala liknande tillstånd, samtidigt som jag kände att OM någon skulle pratat med mig skulle jag skälla ut personen ifråga efter noter, utan manus och antagligen över någon skitgrej som stört mig under det senaste året. Så när Tv'spelet (final fantasy XII för den som undrar) gjorde mig trött välkomnade jag det och gick och la mig. Det var vid... femtiden.
Halv nio vaknade jag, trött och beredd att sova till imorgon, men medveten om att då skulle jag må skit imorgon också, då för värk av att ha sovit för länge. Så det var upp... och hej och hå.
Sen dess har jag plockat fram köttfärs till sen middag, efter att än en gång ha insett att jag inte ätit annat än ett paket riskakor sen frukost kvart över sex imorse, och sitter nu på msn typ... eftersom där finns folk jag litar på tillräckligt för att inte falla tillbaka. Inte lika mycket i alla fall. När jag är på det här humöret finns ytterst få saker som verkligen hjälper.
Nåväl, jag kommer må bättre imorgon när spänningarna släppt och jag fått sovit mig till ett stabilt tillstånd.
Jag vill egentligen inte sprida det här - jag hatar att prata om såna här saker när det är på så stort allvar för mig eftersom jag inte vill att folk ska ta illa upp eller tro att jag faktiskt TROR på vad jag tänker när jag är såhär... - men jag måste börja någonstans. Att prata om det i min blogg kanske kan vara ännu ett steg mot att må bättre 100 procent av tiden.
Sov gott.
Till att börja med var det tenta dag, det vill säga klockan 07.05 imorse traskade Ida, AK, Martin och jag ner till universitetet för att storma tentasalen... eller ja, vänta utanför tills de öppnade i alla fall... och resten flöt på ganska smidigt. Jag satte mig längst ner i salen för att inte bli frestad att snegla på närsittande klasskamrater, inte för att se deras resultat, men för att jag inbillat mig att folk runtom mig är smartare och kan mer och att jag kan få ideer genom att titta på dem. Eller att jag bara tycker det är bekvämare att låta blicken ligga på folk jag känner medan jag blir helt blankt och inte ser ett skit även om jag tittar.
Hur som helst, för den som undrar så skrev jag en liten uppsats på samtliga frågor så jag borde - tycker man - ha kammat hem ett poäng per fråga i alla fall, vilket är gränsen för godkänt. 11 poäng, av 22 möjliga, max två poäng per delfråga. Tre större frågor. Jag var faktiskt rätt lugn både inför och efter tentan, så jag vet inte. Satsa på omtentan om jag skulle behöva den?
Däremot efteråt. Tydligen hade jag en hel del spänningar - eller så fick jag dem - för när vi samlades lite nedanför tentasalen (de i TePe som gått före väntade in resten) i cafeterian började vi oundvikligen prata om vad de andra hade svarat på frågorna - världens mest korkade grej egentligen för alla får ångest för vad de inte skrivit som "alla" andra har skrivit fast bara en eller två andra har skrivit det och det lika gärna kan vara fel eller ens eget är helt rätt OCKSÅ - och under en av diskussionerna fick jag för mig att våga svara på vad en av frågorna hade handlat om och fick genast en (bildlig) örfil och ett skarpt tillrättavisande (det här är ett varningstecken för min del, när jag börjat uppleva saker såhär när jag misstänker att det inte alls var så det var tänkt att låta). Hur som helst bestämdes det att vi som hade tid skulle ner till Kåren tvåhundra meter bort och äta och dricka gott, något jag redan då visste att jag inte hade råd med och därmed redan bestämt mig för att bara vara med som sällskap.
När vi kom ner till Kåren... jag fick en sån snedvridning i hjärnan så det är inte sant. Medan folk beställde och jag hörde röster och frågor från allihop, mellan varandra, fick jag bara för mig att jag inte hade där att göra för folk vill ändå inte vara i närheten av mig. Jag är ju ändå bara ett bihang, ett irriterande sådant också. Samtidigt var jag fullt medveten om att jag VAR hungrig och då jag själv inte hade råd, bestämt inte ville låna pengar eller för den delen egentligen då ville sitta och titta på folk som äter så bestämde jag mig för att gå hem.
Det var väl smart, men jag var rätt medveten om vad som skulle hända. Nästan omedelbart på vägen hem började jag fundera på mitt värde i andras ögon, tack och lov inte på samma sätt som för fyra-fem år sedan, och även om jag bara lät det flyga genom medvetanden, vetandes att det skulle gå över så snart jag antingen ätit eller sovit så... nej, det är inte roligt att umgås med såna tankar.
Så jag vart och handlade, och diskade, och pluggade i... tio minuter... till nästa veckas seminar. Sen hamnade jag framför TV'spel, och vid det laget hade jag på egen hand försänkt mig i något dvala liknande tillstånd, samtidigt som jag kände att OM någon skulle pratat med mig skulle jag skälla ut personen ifråga efter noter, utan manus och antagligen över någon skitgrej som stört mig under det senaste året. Så när Tv'spelet (final fantasy XII för den som undrar) gjorde mig trött välkomnade jag det och gick och la mig. Det var vid... femtiden.
Halv nio vaknade jag, trött och beredd att sova till imorgon, men medveten om att då skulle jag må skit imorgon också, då för värk av att ha sovit för länge. Så det var upp... och hej och hå.
Sen dess har jag plockat fram köttfärs till sen middag, efter att än en gång ha insett att jag inte ätit annat än ett paket riskakor sen frukost kvart över sex imorse, och sitter nu på msn typ... eftersom där finns folk jag litar på tillräckligt för att inte falla tillbaka. Inte lika mycket i alla fall. När jag är på det här humöret finns ytterst få saker som verkligen hjälper.
Nåväl, jag kommer må bättre imorgon när spänningarna släppt och jag fått sovit mig till ett stabilt tillstånd.
Jag vill egentligen inte sprida det här - jag hatar att prata om såna här saker när det är på så stort allvar för mig eftersom jag inte vill att folk ska ta illa upp eller tro att jag faktiskt TROR på vad jag tänker när jag är såhär... - men jag måste börja någonstans. Att prata om det i min blogg kanske kan vara ännu ett steg mot att må bättre 100 procent av tiden.
Sov gott.
Kommentarer
Trackback
